Det tysta arbetet med att säkerställa säkerheten inom kollektivtrafiken

15 juni 2026

Som publicerats i APTA:s nyhetsbrev om persontrafik.
Läs artikeln här.

Av Magnus Friberg, VD | Luminator Technology Group 

Det framgick i uttalandet från Leanne Redden, ordförande för APTA, som beskrev vår branschs uppdrag som ett åtagande för säker, tillgänglig och modern mobilitet. Det framgick i FTA-panelen där Teona Edwards, biträdande administratör för kollektivtrafiksäkerhet och tillsyn, talade tydligt om att minska antalet dödsfall och skydda kollektivtrafikanställda. Det framgick också i uttalandet från USDOT:s stabschef Pete Meachum följande morgon. Det framgick av representant Rick Larsens påminnelse om att resenärerna bör tänka på sin slutdestination, inte på om de överhuvudtaget kommer att ta sig dit.

Säkerhet var inte bara ett slagord på den här konferensen. Det var en röd tråd – närvarande i varje paneldiskussion och huvudtal, i varje samtal i korridorerna och i varje broschyr. För en bransch som just nu hanterar efterverkningarna av en pandemi, ett ledarskapsskifte inom FTA och en förnyelseprocess som kommer att forma det kommande decenniet, anser jag att den här betoningen är helt rätt.

Och ändå, trots all den uppmärksamhet som detta ämne fått i Washington, är själva säkerhetsarbetet sällan något som syns och hörs. Det utspelar sig i frontlinjen, i de hundratals små, händelselösa ögonblicken som en passagerare aldrig tänker på eftersom allt gick som det skulle. Mycket lite av det arbetet uppmärksammas eller hyllas, och det är ofta avsiktligt. Den standard vi förväntas uppfylla är avsaknaden av incidenter. När säkerheten fungerar upprätthålls den i tysthet, varje dag, genom rutiner, teknik och det ansvarsfulla agerandet hos de passagerare som litar på att vi ska ta dem hem.

Det arbete som väntar

APTA:s budskap från 2026 om att ”kollektivtrafiken driver vår ekonomi, knyter samman våra samhällen och för Amerika framåt” stämmer. Den mer dolda sanningen bakom detta är att inget av detta sker om inte resenärerna känner sig tillräckligt trygga för att kliva ombord och förarna känner sig tillräckligt stödda för att stanna kvar i sina tjänster.

Säkerhet är inte enbart ett hårdvaruproblem, inte enbart ett mjukvaruproblem och inte enbart ett policyproblem. Det är ett samarbetsproblem. Myndigheterna kan inte lösa det på egen hand. Leverantörerna kan inte lösa det genom att bara leverera utrustning. Kongressen kan inte lagstifta fram en lösning utan att branschen visar hur det ska se ut i praktiken.

Det som denna tid kräver av vår bransch är ett bättre, starkare och effektivare samarbete. En förnyad tillståndsgivning som behandlar säkerhet och passagerarupplevelsen som en helhet, inte som två separata frågor. Upphandlingsprocesser som belönar samarbetspartner vars innovationer är inriktade på passagerarna, inte på funktionslistor. Och en gemensam strävan bland leverantörer och myndigheter att omvandla den operativa data som redan finns till information som myndigheterna faktiskt kan använda, istället för att låta den förbli isolerad i system som aldrig utformades för att fungera tillsammans.

Säkerhet är inte en funktion – det är avtalet

I USA omkommer mer än 40 000 människor i trafikolyckor under ett genomsnittligt år. Kollektivtrafiken är fortfarande ett av de säkraste sätten att ta sig fram på. Det är inte bara ett argument, utan en skyldighet. Ju säkrare och mer pålitliga våra system upplevs vara, desto mer respekterar vi den outtalade sociala överenskommelsen som gör att kollektivtrafiken fungerar: en resenär stiger ombord, litar på föraren, litar på trafikföretaget, litar på utrustningen och litar på att hen kommer hem säkert.

Motorcyklister bedömer inte säkerheten utifrån statistik. De bedömer den utifrån vad de kan se, höra, känna och uppfatta. Har föraren tillräcklig situationsmedvetenhet för att veta vad som händer bakom sig? Om något går fel, kommer videon då att spela in det som behövs för att göra nästa skift säkrare än det här?

Säkerhet finns i praktiken i de där små, återkommande ögonblicken av klarhet i vardagen.

Förtroende byggs upp över tid

Randy Clarke, chef för Washington Metropolitan Area Transit Authority, talade i Washington om att hans myndighet har uppnått en av sina högsta nivåer av kundnöjdhet samtidigt som brottsligheten är på en historiskt låg nivå.

De två omständigheterna hänger ihop. Förtroende byggs upp på samma sätt som det går förlorat: en tur i taget. Varje resa utan förvirring, varje förare som känner sig trygg med sin utrustning, varje skift som avslutas precis som det började – allt detta bidrar till en stilla källa av förtroende som de flesta förare aldrig tänker på men som de absolut känner.

Både inom kongressen, FTA och bland myndighetscheferna själva har jag hört att denna tillit står under press. Överfall på personal, problemet med svartåkning, familjer som undrar om en person med barnvagn eller rullstol kan ta sig fram på perrongen med värdighet, och den grundläggande frågan om en station känns som en välkomnande plats. Dessa är inte separata frågor. De hämtar alla sin kraft från samma källa av resenärernas förtroende, och det förtroendet tar längre tid att återuppbygga än att förlora.

Från leverantör till lösningspartner

Luminator har varit verksamt inom denna bransch i nästan ett sekel. Vi har haft förmånen att samarbeta med ledande busstillverkare och många av landets största kollektivtrafikoperatörer. En stor del av marknaden ser oss fortfarande främst som ett hårdvaruföretag – en uppfattning som ligger ungefär ett decennium efter verkligheten. Idag levererar Luminator en integrerad kollektivtrafikplattform som förenar programvara, datahantering och AI-baserad analys med beprövad hårdvara, allt inriktat på tre mål: smartare drift, säkrare miljöer och bättre resupplevelser för passagerarna.

Men det är den mest kortfattade och ärliga beskrivningen av vad vi gör. En mer träffande beskrivning är att vi fungerar som en kanal för trygghet.

En väl utformad översiktsskylt är inte bara en skylt; den är en passagerare som återfår orienteringen i en förvirrande station. En väl placerad kamera är inte bara en kamera; den är en operatör och en utredare som rekonstruerar vad som hänt, så att nästa skift blir säkrare än det föregående. Ett analyslager är inte bara en instrumentpanel; det är skillnaden mellan en myndighet som drunknar i råa driftsdata och en som faktiskt kan se sig själv tydligt och agera utifrån det den ser.

När jag lämnade lagstiftarkonferensen kände jag tacksamhet över den känsla av brådska som präglade hela konferensen. Det bekräftade något viktigt: när vår bransch ser säkerhet som ett löfte som vi förnyar varje dag – inte som en milstolpe som vi firar en gång för alla – är vi alla redo för det som väntar.